En elegi för alla sorger..

Nu MÅSTE jag ju faktiskt skriva ett inlägg till! Jag ha sagt hela under jul lovet att jag ska blogga igen, men det har inte blivit av, även om det fanns massvis med tid. Jag vet varför jag inte skrev - 2 anledningar.
1. Prestationsångest. I och med att jag nästan aldrig skriver blogg så känner jag ätt när jag väl skriver så måste det bli helt abnormt bra. Jag vet att jag inte är särskilt bra på att skriva på ett fyndigt eller allvarligt etter speciellt sätt så jag är helt övertygad om att min blogg är tråkig. Men inte gnälla nu Linnea.
2. Dataspel. Jag har tre älsklingar nu utöver Andreas. De heter The sims, Simpsons Hit & Run och RollerCoaster Tycoon 3. För mig tar en timma ungefär tio minuter under tiden som jag spelar, och det har faktiskt hänt att jag suttit framför datorn och spelat från klockan 4 till klockan 10, med endast några få pauser för mat och toabesök. Det är fan INTE okej Linnea! Ibland är jag rädd för att bli beroende. Det är ju lugnt när man har jullov och ändå inte har något vettigt att göra på dagarna, men nu har ju skolan börjat och jag har läxor att göra! Läxor är såååå långt ner på min prioriteringslista nu. Jag förstår inte hur jag har lyckats ta mig så här långt med VG som medelbetyg, jag har aldrig varit bra på att plugga. Inte ens när jag var yngre och inte hade något liv så gjorde jag dem när jag skulle, utan det fick bli till att sitta uppe till 2 på natten som vanligt. På ett sätt är det lite gött att inlämningarna på fronter ska vara inne klockan tolv, för då kan man gå och lägga sig i hyfsad tid i alla fall. Sen om arbetet blev klart eller inte är ju en annan sak..

Ska komma igång med simningen igen på fredag hade jag tänkt. Hoppashoppashoppas att jag kommer i baddräkten! Inte för att man behöver skämmas inför ett gäng tvåhundraåringar i storblommiga baddräkter med färgkombinationer som rosa+röd+grön, men det kan hända att man skäms lite inför sig själv. Jag tror inte att jag har ändrats nåt, men man vet ju aldrig.

Till helgen ska vi plocka bort allt julpynt. Egentligen skulle det göras idag (Tjugonda' Knut, då ska julen ut!) men vad sjutton, det är ju tisdag... Jag tycker att julen klarades av ganska smidigt i år. Julklapparna var väl inte direkt toppen, men det är ju faktiskt inte det viktigaste, oavsett vad alla varuhus försöker få oss att tro. Vi firade hos min morbror med hans familj, min mosters familj+deras respektive, morfar och hans sambo och min morbrors frus syster och föräldrar. 21 personer tror jag att det blir, men tack och lov inga speedade småungar. Yngsta kusinen där är ett år yngre än mig och förövrigt min absoluta favoritsläkting! Även om vi inte har några likheter över huvudtaget så kan vi prata om detallra mesta och vi trivs så bra ihop. Ett släktkalas blir inte tråkigt så längre vi två har ett avskilt ställe vi kan snacka hemlisar på.

Juldagen var som vanligt hos farmor och farfar med pappas syskon och deras familjer. Farmor gjorde lutfisk och jag spydde inte upp den. Inte ens några kväljningar kom! Kanske börjar man lära sig... Johannes - min jämnåriga kusin på pappas sida - ÄLSKAR lutfisk. Knäppis. Han tar ett gigantiskt berg med lutfisk, så stort att potatisen knappt får plats. Själv brukar jag ta några atomer lutfisk och en halv potatis och fylla upp tallriken med ärtor så att det inte ser så tomt ut. Jag gillar faktiskt inte ärtor.

Oooh, jag är GladGladGlad! Häromdan sa jag vilka mina absoluta favoritlåtar var till Andreas. Patchouli med The Ark, Nu kan du få mig så lätt med Håkan Hellström och Elegi med Lars Winnerbäck. De två första känner han till, men Elegi hade han aldrig hört. Det bör sägas att Andreas INTE tycker om Lars Winnerbäck. Alls. Han har liknat honom vid en tysk hårig porrskådis.. Därför är jag så glad! Igår pratade vi på MSN, och min älskling skrev: "Jag har lyssnat mycket på elegi idag. Sjukt bra låt." Bara sådär. Inte nån uppvärmning till det hela eller någon uppmärksamhet till storheten i detta uttalande. Bara sådär. Jag blev helt salig, världen jag trodde var verkligheten rasade samman och ur ruinerna bildades en ny värld, skimrande och ofattbar. Denna process som pågick i min kropp tog sig ut, genom mina fingerspetsar till tangentbordet, där den omvandlades till binära koder i datorn som blev till bokstäver i meddelandefältet i msn. "Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiihhhhhhhhhhhhhhhhhh!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!". Detta glädjetjut besvarades med "Hela låten är fantastisk. Nästan i klass med dom största countryartisterna.". Gandalf/Biibii nådde upplysningen och fann nirvana. Inte bandet.

Blev det abnormt bra? Det skiter jag i egentligen. Men det var skönt att skriva av sig. Tack för att du läste!