Önskar jag kunde hjälpa, förstå och vara av betydelse. Önskar det fanns allmängiltiga ord som gjorde allt bra, att jag kunde ta bort alla motgångar eller åtminstone göra så att de uppskattar allt det som inte gått i stöpet än. Känslan just nu är att jag står stadigt på jorden medan de jag älskar faller handlöst ner i ångestens avgrund. Mina händer är bakbundna och jag vet inte hur man knyter upp knuten, vad som är hemligheten och lösningen för att kunna hjälpa dem upp.
Jag vet, jag vet så väl att det inte går att hjälpa den som inte vill bli hjälpt, och jag vet, jag vet att det bara är inbillning att jag på nåt vis skulle kunna relatera, jag har aldrig gått hos BUP , och jag vet, jag vet att jag bara borde vara lycklig eftersom jag faktiskt kan, men ändå.
Jag har gjort mitt val, det gjorde jag förmodligen så fort jag började umgås med er.
Jag vill att ni ska må så bra ni kan, därför vill jag att ni smittar min lycka med er olycka. Då skulle jag i alla fall inte känna mig så meningslös. Då kan vi vara på samma nivå, och kanske till och med kunna förstå varann, då och då. Bara var ärlig, försök inte få skiten att låta mindre förjävlig, jag kan ta det, det måste jag.
Hmm detta låter väldigt.. pretentiöst? Som att jag är en god samarit och ber er att be mig hjälpa er. Vill verkligen inte att det skall uppfattas så. Egentligen borde jag inte publicera detta. Det kanske jag inte gör, jag kanske gör som jag gör med alla mina allt för ärliga brev. eller så vågar jag. Jag hoppas jag vågar. Och om du läser detta och inte förstår, då är det nog inte menat till dig. Hoppas någon av dem det är riktat till faktiskt läser bara.. Jag älskar er.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
