Hi-hat cupcakes

Lekte lite hemmafru både igår och idag. Först lagade jag middag igår (enchiladas), sen bakade jag muffins och idag färdigställde jag dem genom att doppa dem i smält choklad. Det är faktiskt ganska kul att laga mat och baka! Speciellt bakandet, när man får smaka på sina konstverk efteråt! Ikväll kommer några lyckliga få smaka på mina chokladövergragna chokladmuffins med maräng-topping.. Jag kanske laddar upp en bild på godsakerna här sen. Nu ska jag och andreas gå och äta middag på Peter-Niclas med Andreas pappa som fyllde år i torsdags. Skriver nog lite mer senare idag. Adios amigos!

Att det ska va så in i helvetes svårt?!

Jag är väl en ganska handelskraftig person tror jag. När jag börjat med nåt så slutför jag det, och försöker göra det så bra det bara går. Jag vill gärna umgås med mina vänner på helgerna och när de mest verkar sitta hemma och kolla på film så försöker jag få ihop dem till nån sorts fest eller mys-häng. Det är OMÖJLIGT! Man blir motarbetad från första sekund med ord som "vi måste vara nära mig", "det får inte vara på den, den, den, den eller den dagen, för då kan inte JAG", "Om hon kommer så kommer inte jag" eller "om inte hon kommer så kommer inte jag heller". Hur lätt är det då liksom? Och nu har jag gjort slag i saken, vi ska vara hos Andreas, nära stationen, det är på en dag då de flesta har sagt att dom kan och alla jag har bjudit kommer överens med varann. Men ändå "Jag kan inte, jag ska ju jobba, jag ska på en annan grej, jag orkar inte, jag hade inte koll på att det var DEN dagen!". Helvete människor, lite framförhållning kanske? Skaffa en kalender om det ska va så jävla svårt att minnas att vi hela tiden har sagt att "ska vi ha en halloweenfest så ska det vara på halloween, den 30:e, lördagen.". Man känner ju sig som en idiot när man bjuder massa människor till en fest som vi diskuterat i några veckor nu, och så kommer en bråkdel av alla man bjudit! Hoppas inte att jag får en massa arga kommentarer från mina vänner nu.. Vi vet ju alla att det är såhär det är, det är ju därför vi inte haft nån fest tillsammans sen i våras... Jag tycker själv om att umgås med människor, det gör kanske inte ni? Ibland måste man faktiskt anstränga sig lite för att det ska bli nåt, och jag vill inte vara den enda som anstränger mig jämt..

Musiken nu för tiden.. Jag säger bara det..

Sitter i Andreas soffa och kollar på MTV. Vi vaknade tidigt i morse, var tvungen att ringa ungdomsmottagningen okristligt tidigt för att skaffa nytt p-pillerrecept.. Förstår förövrigt inte varför det ska va så otroligt svårt att få tag på dom på ungdomsmottagningen. De har telefontid tidigt på morgonen och det går inte att maila eller gå dit, de har till och med slutat ha öppet hus på onsdagar..
Men tillbaka till ämnet. Jag kollar på MTV och musiken är så hemsk! Opersonlig, meningslös och tråkig. Jag trodde att musik fanns för att hjälpa människor, för att skapa känslor hos oss, men tydligen finns det inte några pengar i den sortens musik. Hur ska man kunna skapa ett jämnställt samhälle när ungdomskanaler som MTV, tv 3, femman osv. hela tiden visar könsroller och stereotyper, där kvinnorna är underlägsna männen. Arg blir jag. Varför säljer ICA ett helt rosa städkit för att bekämpa bröstcancer? Varför? Kvinnor har i alla tider kopplats ihop med hemmet och städning, det är ju det vi vill komma bort från! Varför förtsätter då alla företag att visa dessa stereotyper? Varför sitter det bara män runt pokerbordet på Pokerstars-reklamen?


HUR kan man kämpa för det man tycker är rätt, utan att fördöma de som tycker annorlunda?
Jag tycker att det är så otroligt svårt. Jag vill inte sluta kämpa, med jag märker att folk jag tycker om blir sårade när jag uttrycker mig. Kan man verkligen välja vänner utefter sina egna värderingar? Jag säger själv att jag aldrig skulle umgås med främlingsfientliga människor eller mobbare eller ytliga personer, men jag märker själv att det inte går. Jag kan inte förändra människor, fast jag vill. Jag värderar folk efter deras handlingar och jag vill inte umgås med folk som gör onda handlingar. Det i sig kan ju ses som en ond handling, så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hur jag ska leva som jag vill, utan att se ner på dom som lever annorlunda.

Vattenfall

När man väl börjat blogga igen är det fan svårt att sluta, jag har ju så mycket smarta saker att säga liksom!
Det verkar som att det kommer att bli en liten mini-fest för speciella VIP-gäster här på lördag. Nicenice! Jag älskar ju hemmafester, speciellt när det blir lite intimt sådär. Man lär känna varnadra så mycket bättre då, och kan prata om intressanta saker och inte om vädret (se förra inlägget).
Jag är såå beroende av facebook. Mina vänner säger "ooh, jag är inne på facebook jämt, jag är typ inloggad en TIMMA varje dag!!". Jag säger "Jag loggar också in på facebook en gång om dan. På morgonen. Sen loggar jag ut en gång om dan. På kvällen.". Tragiskt? Nääää..

Visste du att det efter år 1000 på flera håll i europa skedde en kraftig folkökning, som i sin tur hängde samman med de många nyodlingar som ägde rum?
Nää, det visste inte jag heller. Historiaprov på onsdag typ. Katastrof!

Gillar förövrigt inte när man chattar med folk och de bara slutar skriva :(

Ska försöka.

Okej, detta ska bli början på ett mönster. Jag bloggade igår, jag bloggar idag, jag ska blogga imorrn. hoppas jag.
Det funkar inte att ha en blogg som man uppdaterar en gång i halvåret och sen förvänta sig att folk ska förtsätta läsa den. Om jag har tid att sitta och läsa andras bloggar så har jag nog tid att skriva själv med, jag tycker ju att det är kul! Det är ju så klart roligare om folk läser, men det är en go känsla att sitta och knappra på tangenterna och låta ens tankar flöda ut i ettor och nollor. Jag vet inte om jag mår bättre av det, jag skriver ju inte direkt om min barndom eller den inbyggda ångesten. Det är bara gött att snacka med nån, även om denna någon egentligen är jag själv. Jag tror att jag lär känna mig själv bättre på detta vis.
Jag läser alltid igenom mina inlägg efter att jag har publicerat dom. Jag loggar ut och surfar in på linneajohansson.blogspot.com som om jag var nån helt annan, och läser om mig själv med andra ögon. Det är riktigt intressant faktiskt, och ofta ganska förvånande.

Förlåt för upprepningarna i det förra inlägget förresten. Jag är fullt medveten om att jag först skrev allt jag ville göra i livet i brödtexten, och sen radade upp exakt samma saker i en punktlista. Detta var säkert lite irriterande för några av er, men det var faktiskt mest för min egen skull jag gjorde det. Jag såg ett tv-program igår om människans behov av listor. De gör oss lugna och blir som en trygg hamn. Det lät lite som ren bullshit, men det kanske stämmer ändå.

Andreas kollar på Andra Avenyn. Bläh. Jag sitter vid hans dator i klädkammaren (den ska vara där) och fryser om händer och tår. Det sitter en webbkamera på hans dataskärm och glor på mig. Jag vet att den inte är på, det är till och med ett plastskydd över linsen, men den skrämmer mig lite. Jag hatar webbkameror. Jag vill inte bli filmad när jag sittter id datorn och petar mig i näsan.. Jag har nog lite torgskräck, jag vill inte att folk ska KOLLA på mig. Det är ju obehagligt, tänk om jag gör nåt konstigt utan att tänka på det! En annan grej jag inte gillar är att prata i telefon. Fort ska det gå, du säger allt du har att säga, jag säger allt jag har att säga, sen hejdå. Vi kan smsa istället, då har man i alla fall lite betänketid. Det blir inga pinsamma tystnader när man smsar. Suck, jag är nog inte designad för att interagera med människor. Det finns ingen som är sämre på att småprata än vad jag är. Antingen så blir det meningslöst pladder och jag känner mig som en idiot, eller så blir det pinsam tystnad och jag känner mig som en idiot. Det värsta är när den man pratar med inte hjälper till. Så sitter jag där och febrilt försöker komma på nåt någorlunda smart att säga som INTE har med vädret att göra, och så sitter den andra och glor! Tar upp mobilen lite, kollar kalendern, petar naglarna med nån penna. HALLÅÅ!! Jag försöker ha en intelligent konversation här, och så sitter du och låtsas som ingenting! Hur lätt är det då liksom..

"Fan vad deppig man blir om hösten."
FELFELFELFELFEL! Ett: jag svor. Inte svära när man pratar med människor man inte riktigt känner. Två: Inte prata om depressioner, det är dumt. Lättsamt ska det vara! Tre: Hösten - Vädret. INTE prata om vädret! Fyra: Det är ju inte ens en fråga! Vad ska personen svara? "Jaa.." Och vad skulle jag säga då? "Jaaa..". Sen är man tillbaka i tystnaden igen. Det är så svårt.

Lirar lite blogg igen.

Det är så mycket jag VILL kunna göra, som jag vill engagera mig i och verkligen lägga hela mitt liv till att lära mig det. Typ: Spela gitarr som en gud, åka snowboard, kunna teckenspråk, måla med oljefärger, starta ett vettigt parti (till skillnad från alla knäppa partier som finns), jag vill kunna laga mat, bli glasblåsare, arkeolog, spelnörd, skitduktig fotograf och fantastisk skådespelare. Kanske ska man göra sig en "bucket list".. Men då måste jag ju lägga till lite platser och så.. Jag vill till indien! och alla länder i sydamerika! och island även om det är kallt. Och så vill jag se fotboll på Camp Nou, mest för att se om det är nåt att ha.. Sen vill jag ju bli filosof med.. Och psykolog.. och dykare. Men jag vill ju ha ett barn med. fan, hur ska man ha tid? Och folk säger att jag inte har ambitioner.. Bara för att mina drömmar inte har med varann att göra så betyder det inte att de inte räknas..

Här är den:
Gandalfs Bucket list.
(utan inbördes ordning)
Innan jag dör vill jag:

• Spela gura som en gud.
• Kunna åka snowboard.
• Kunna tala tekenspråk.
• Måla en vacker tavla med oljefärger.
• Starta ett parti som inte vill någon nåt ont.
• Kunna laga mat.
• Testa glasblåseri.
• Vara arkeolog.
• Ha supersnabba data/tv-spelsfingrar.
• Ha en utställning med mina fotografier.
• Tjäna pengar på mitt skådespeleri.
• Åka till Indien.
• Tågluffa i Sydamerika.
• Spendera en vinter på Island.
• Se nån match på Camp Nou i Barcelona.
• Studera filosofi och psykologi.
• Ta dykarcertifikat.
• Ha ett barn.

Okej. 18 punkter. Vore bra att ha 20 punkter. Nån som har några tips?

Titel

Jag fick en sån otrolig lust att skriva, men jag har ingen aning om vad jag ska skriva om. Ungefär så som det brukar vara alltså. Vi får se hur det blir, jag brukar ju faktiskt kunna skrapa ihop nåt till slut. Med tanke på hur otroligt många bloggar jag läser nu för tiden så tänker man ju att man borde få lite inspiration, men näädå. Alla (typ) bloggar jag läser handlar om folk med HELT andra funderingar och problem än mig, och det är väl lite därför jag läser dom. Jag vill ju inte läsa om mina egna problem, dom ve5t jag ju redan allt om och dom är inte så jävla kul att tänka på när man sitter mitt i skiten. Andras problem däremot, dom vet man ju alltid svaret på, och om man inte vet så är det ju ganska skoj att sitta och fundera över hur man själv hade reagerat i samma situation. Är det så man lär känna sig själv, genom att vet hur man beter sig och reagerar på livets motgångar? Jag vet inte jag, jag är ju liksom en främling för mig själv.

Nämen se på fan, det har ju blitt en bit skrivet faktiskt!!

Den där titeln jag har på bloggen.. den är ju skitdålig. Detta är lååååååååååånnnnnnnnnnnnnnnnnggggggggggggggggggggggggttttttttttt ifrån världens bästa blogg. http://www.hejaabbe.com/ <--det är världens bästa blogg! Läs den, från början, och gråt ut ögonen! Jag har följt den i 1 1/2 år och älskar den mer än mycket annat här på jorden. Nää, som sagt, jag är inte bäst. Snarare på typ fjärdeplats liksom. Då får man ju inte ens medalj.

Jaaag haar köööpt skooor!!!! :):):)

finafinafinafinafinafinafina!