Ska försöka.

Okej, detta ska bli början på ett mönster. Jag bloggade igår, jag bloggar idag, jag ska blogga imorrn. hoppas jag.
Det funkar inte att ha en blogg som man uppdaterar en gång i halvåret och sen förvänta sig att folk ska förtsätta läsa den. Om jag har tid att sitta och läsa andras bloggar så har jag nog tid att skriva själv med, jag tycker ju att det är kul! Det är ju så klart roligare om folk läser, men det är en go känsla att sitta och knappra på tangenterna och låta ens tankar flöda ut i ettor och nollor. Jag vet inte om jag mår bättre av det, jag skriver ju inte direkt om min barndom eller den inbyggda ångesten. Det är bara gött att snacka med nån, även om denna någon egentligen är jag själv. Jag tror att jag lär känna mig själv bättre på detta vis.
Jag läser alltid igenom mina inlägg efter att jag har publicerat dom. Jag loggar ut och surfar in på linneajohansson.blogspot.com som om jag var nån helt annan, och läser om mig själv med andra ögon. Det är riktigt intressant faktiskt, och ofta ganska förvånande.

Förlåt för upprepningarna i det förra inlägget förresten. Jag är fullt medveten om att jag först skrev allt jag ville göra i livet i brödtexten, och sen radade upp exakt samma saker i en punktlista. Detta var säkert lite irriterande för några av er, men det var faktiskt mest för min egen skull jag gjorde det. Jag såg ett tv-program igår om människans behov av listor. De gör oss lugna och blir som en trygg hamn. Det lät lite som ren bullshit, men det kanske stämmer ändå.

Andreas kollar på Andra Avenyn. Bläh. Jag sitter vid hans dator i klädkammaren (den ska vara där) och fryser om händer och tår. Det sitter en webbkamera på hans dataskärm och glor på mig. Jag vet att den inte är på, det är till och med ett plastskydd över linsen, men den skrämmer mig lite. Jag hatar webbkameror. Jag vill inte bli filmad när jag sittter id datorn och petar mig i näsan.. Jag har nog lite torgskräck, jag vill inte att folk ska KOLLA på mig. Det är ju obehagligt, tänk om jag gör nåt konstigt utan att tänka på det! En annan grej jag inte gillar är att prata i telefon. Fort ska det gå, du säger allt du har att säga, jag säger allt jag har att säga, sen hejdå. Vi kan smsa istället, då har man i alla fall lite betänketid. Det blir inga pinsamma tystnader när man smsar. Suck, jag är nog inte designad för att interagera med människor. Det finns ingen som är sämre på att småprata än vad jag är. Antingen så blir det meningslöst pladder och jag känner mig som en idiot, eller så blir det pinsam tystnad och jag känner mig som en idiot. Det värsta är när den man pratar med inte hjälper till. Så sitter jag där och febrilt försöker komma på nåt någorlunda smart att säga som INTE har med vädret att göra, och så sitter den andra och glor! Tar upp mobilen lite, kollar kalendern, petar naglarna med nån penna. HALLÅÅ!! Jag försöker ha en intelligent konversation här, och så sitter du och låtsas som ingenting! Hur lätt är det då liksom..

"Fan vad deppig man blir om hösten."
FELFELFELFELFEL! Ett: jag svor. Inte svära när man pratar med människor man inte riktigt känner. Två: Inte prata om depressioner, det är dumt. Lättsamt ska det vara! Tre: Hösten - Vädret. INTE prata om vädret! Fyra: Det är ju inte ens en fråga! Vad ska personen svara? "Jaa.." Och vad skulle jag säga då? "Jaaa..". Sen är man tillbaka i tystnaden igen. Det är så svårt.