Hemligheterna

Är det nåt jag missat eller är det bara mitt självförtroende som spökar?
Är det meningen att man ska acceptera verkligheten och göra det bästa av det man har, eller är det att ge upp? Ska jag istället revolutionera, kasta mig handlöst in i en dröm som kanske är en mardröm om bara nån timma?

Är tryggheten nåt att eftersträva eller fly ifrån? Jag kan känna mig lycklig, som allra mest lycklig när jag strosar omkring själv i götet, lever för mig själv i några timmar, och gör det jag vill för stunden, men hur ska jag kunna veta NU om det är det jag är gjord för? Och jag kan trivas med massvis med folk omkring mig, betyder det att jag ska bo på kollektiv? Eller ska jag få estetsjukan och skaffa en etta i berlin/london/paris och börja röka braj och leka "liv" i några år, tills jag inser att det inte funkar så? Eller kan det funka så?

Gud jag vet inte ens om jag skriver för mig själv eller för dig, för att du ska förstå mig vilket du säkert gör ändå för jag är så jobbigt lätt att genomskåda.. Om jag bara var mystisk och kreativ i hemlighet så hade allt varit så mycket bättre. Om jag inte var kommersiell som en coca cola och djup som en vattenpöl och om jag slutade stjäla filosofier från intet ont anande vänner..

Känner mig som en 14-åring när jag inte ens kan analysera mina EGNA svamlanden, ska man inte ha koll på sig själv vid det här laget? Såhär bra koll har jag: Jag är naiv och bitter på samma gång. Hur bra låter det? Jag känner inte igen mig själv när jag kollar i spegeln och tänker att nån faktiskt kanske tycker att jag ser ut som en docka ändå, för det vill jag ju! Men ändå inte! RESPEKT förfan, men man ska ju va snäll och söt också. Jag är ju precis som alla andra, men på nåt jävla vänster ändå inte precis som du..

Soundstack of my blogginlägg: Jakob Hellman.