Att andas eller inte andas..

Jag har ett asgött schema, jag börjar bara tidigt på torsdagar, alla andra dagar tar jag nio-bussen. På senare tid har jag doch börjat tvivla på om en resa med nio-bussen är värd de där extra timmarnas sömn eller inte. Det är en fråga om syre. Jag går på min buss, sätter mig lite var som helst, har inte nåt favoritsäte just nu. Andas lugnt och fint.. Åker förbi göllingeskolan, folk går på men mina luftvägar är fortfarande fria från förorening. Men så, efter ungefär 7 minuter, så stannar bussen. Den niger lite åt sigan sågär som bussar gör och öppnar dörrarna. In stiger en dam med grått hår och stor täckjacka. hon vaggar långsamt fram längs gången, går förbi FLERA lediga platser och sätter sig på sätet precis framför mitt. Jag är mitt i en inandning när ghon sätter sig till rätta. Ungefär 2 ml luft tar sig in i min näsa, genom flimmerhåren och allt det där och ner i mina lungor, innan jag stäger till all form av lufttillförsel. Det. Går. Inte. Att. Andas. Jag gör ett nytt försök, med munnen denna gången då detta brukar vara lättare i dessa situationer. Men NEJ. Mina smaklökar vittrar bort. Nu börjar jag uppleva seriös andnöd, hade varit riktigt jobbigt att svimma på bussen på grund av en tant som luktar så i helvetes jävla ILLA att ett vakuum skapas runt om henne. Hennes odör får syrepartiklarna att dö, hennes stank gör mig svimfärdig och blotta tanken på den motbjudande doft hon utsöndrar får min mage att vända sig. Så det så. Detta går jag alltså igenom varje dag när jag åker buss. Ganska jobbigt.