Om mina opålitliga tårkanaler.

Det finns så många människor på jorden som inte KAN gråta. Hur mycket skit och ledsamhet det än finns i kroppen så kommer inga tårar ut. Sen finns det den sorten som är rädda för tårar, som tror att det är ett tecken på svaghet att gråta, speciellt bland folk. Jag är inte sån, nej inte alls. Jag är tvärt om. Jag gråter hit och dit, lipar till höger och vänster och bölar var och varannan dag. Det är inte särskilt jobbigt egentligen, jag tycker att det är skönt att gråta, men det är lite av ett problem ändå, mest på grund av hur folk reagerar. Bara för att mina ögon börjar rinna för att jag lyssnar på nån fin låt eller er nån gripande föreställning, så betyder det inte att jag mår dåligt, och jag behöver inte tröstas eller pratas allvar med! Jag skrattar när jag ser eller hör något roligt, och gråter när jag ser eller hör något sorgligt, men folk har svårt att acceptera att det inte ligger någonting djupare och gnager där under. Jag grinar av barnfilmer, tidningsartiklar, låtar, och min nya ansiktskräm, det är inget konstigt med det. Ibland försöker jag analysera mig själv för att testa, det kanske finns nåt trauma där nånstans som får mina tårar att spruta nån gång varje dag, men oftast är det bara hormoner som spökar. P-piller gör mig ledsen, så är det väl. Visst har man den inbyggda ensamheten och ångesten, men jag vill tro att den finns hos oss alla. Så om jag har mascarafläckar på kinderna, blanka ögon eller en såndär tjock gråten-i-halsen-röst men inte beter mig ledset, så har jag nog precis lyssnat på Hello Saferide – Long Lost Penpal eller läst heja abbe. Ingen fara alltså.

Snyftsnyft.